Vad är det vi inte får se? January 21, 2009

Det blir allt tydligare att internationella och absolut inte människorätts observatörer eller aktivister är välkomna, definitivt inte till Gaza men inte heller till Västbanken. De Israeliska myndigheterna och militären har tagit nya tag för att försvåra närvaron för alla internationella.

Under den senaste veckan har minst tre personer som försökt ta sig in i landet för att arbeta och vara ögonvittnen till vad som sker dagligen stoppats. De har förhörts, fängslats och deporterats. De två senaste anklagades för att de skulle försöka ta sig in till Gaza, vilket dels inte är sant och dels högst osannolikt. Hur skulle de komma in? Så den anklagelsen användes bara som en ursäkt, av ”säkerhetsskäl” kunde inte dessa personer släppas in i landet. Detta är tre som jag vet om, sedan kan det finnas fler som jag inte känner till.

Sedan har vi ju den stora biten gällande media rapportering. Gaza rapporteras det om från utsidan! De flesta reportrarna från västerländsk media är inte ens i Gaza! Jag önskar att alla nyhetskanaler skulle slås ut, förutom Al Jazeera. Alla borde få se Gaza genom Aymans ögon. (Ayman är Al Jazeera Internationals reporter på plats i Gaza, rapporterar dag som natt). Detta är ett mycket medvetet drag av Israelerna, för om du inte är där och med egna ögon ser vad som händer, lyssnar på människor, känner rädslan och desperationen hur skall du då kunna förmedla den? Om du står på utsidan, ser hur bomberna slår ner och rökpelarna stiger mot himlen, hur skall du kunna säga något annat än just det? Om de människor du möter är de som drabbas av raketbeskjutningar från Gaza, blir det då inte deras perspektiv som du lyfter fram. Eftersom det inte är speciellt intressant eller innehållsrikt att rapportera om ett krig utan att tala med människor alls så är det ganska naturligt att du talar du med de människor du kan nå, vilket inte är människorna i Gaza.

Även här på Västbanken är mediasituationen svår. Vid flera tillfällen har jag varit på platser där pressen attackerats. Vid en demonstration sköts två fotografer i knäna, den ena fick en gummikula i varje. I fredags i Jayyous sköts en fotograf med skarp ammunition. Flera gånger har pressbilarna blivit beskjutna med tårgas och vindrutor har spräckts av gummikulor.

Så vad är det de inte vill att omvärlden skall få veta? För om det verkligen var så att de inte hade något att dölja så skulle vi ju få se det. Fast jag förstår varför vi inte får se. Om jag gjorde sådana övergrepp på en civil befolkningen skulle inte heller jag vilja visa det. Jag har tidigare skrivit om mycket av de hemskheter jag har bevittnat så tänker inte upprepa allt nu. Jag är bara rädd att det finns mer. Saker som ingen ser eller hör.

Nu snart har mina ögon sett nog för denna gång. Men min själ och mitt hjärta vet var de hör hemma. Så även om jag inte ser och inte hör varje dag så kommer jag aldrig att sluta tänka och sluta kämpa.

de höll sitt löfte January 13, 2009

Jag började skriva detta inlägg för några dagar sedan men sedan har mycket saker hänt och tiden har varit knapp. Så jag postar det nu i stället.

Igår vad det dags för demonstration igen, denna fredag styrde vi kosan mot Jayyous. Byn som jag har hört så mycket om, flera av mina vänner talar ömt om sin hemby och dess kamp. Nu förstår jag vad det är de pratar om och vad det är som de saknar så intensivt. Byns omgivningar är otroligt vackra, grönt, kuperat och en liten by utspridd på några kullar. Som vanligt förundras jag av lugnet och harmonin som råder i alla byar jag vart i hittills. Det är som att kliva in i den varmaste kramen du kan föreställa dig. Det är platser där du aldrig saknar varma leenden, lekande barn som springer efter dig, kaffe, mat eller en plats att vila på. Men sedan är det något som händer. Folket i byn samlas vid en central punkt i byn, ofta i närheten av moskén då demonstrationen ofta äger rum efter bönen. De är en tid av evigt hälsande, handskakande och genomgång om vad som kommer att ske.

Den här veckan fanns det dok mer information än vad som brukar finnas. Militären hade varit så vänliga och skickat ett fax till byns borgmästare där de sa; om demonstrationen kommer nära den mur som vi har bygg olagligt på er mark i er by (kanske inte riktigt så de uttryckte sig direkt men det är vad deras uttalande innebär) kommer vi att skjuta er med skarp ammunition utan att tveka”. Denna by är precis som många andra platser runt om på Västbanken inte en plats där militärens ”order” tas som just en order. De kan inte låta deras liv kontrolleras av militären och vad de tycker passar för dagen. De tänker inte låta deras liv styras av ockupationsmakten, vad skulle de då ha kvar? Och skulle de verkligen skjuta direkt? Antagligen, fast det låter ju helt absurt. Jag kunde inte riktigt komma fram till om det var ett verkligt hot eller om det var ett försökt att stoppa byns invånare från att demonstrera. Fast ingenting förvånar någon längre så är det samtidigt som det är svårt att få in i mitt huvud att denna militär inte har någon rim och reson överhuvudtaget.

Demonstrationståget kom upp till en av de två grindar som ger byborna möjligheten att nå sin mark på andra sidan. Det var denna grind de inte skulle få komma nära. Vi fick komma nära, men de höll sitt löfte och inom två minuter var tre personer skjutna. Inte en enda tårgas eller gummikula avfyrades innan tre personer låg skrikandes på marken men blodet forsande längs benen. Eftersom ingen av oss såg soldaterna som avfyrade dessa skott är det uppenbart att det rör sig om krypskyttar, något som även verkar a förekommit i andra byar denna dag. Så detta är alltså sättet den israeliska armén väljer att bemöta fredliga demonstrationer. En av de personer som sköts denna dag i Jayyous var en fotograf utsänd av en palestinsk nyhetsbyrå, vilket det inte gick att ta miste på. Vilket än en gång bekräftar att armén inte vill att vad som händer på dessa platser skall dokumenteras eller visas för världen. De vill inte att världen skall se hur unga människor skjuts med skarp ammunition. De vill inte ha någon opinion mot vad de gör. Varken här, där flera demonstrationer i solidaritet för Gaza har mötts med otroliga mängder våld eller hemma där deras beteende faktiskt

skulle kunna väcka uppmärksamhet. Men de kommer inte att lyckas, de kommer inte att få folket här att vara tysta och stanna hemma och de kommer inte att lyckas med att förhindra omvärlden från att se detta.

“We keep the humanitarian situation completely as it should be” January 8, 2009

Hade tänkt att jag skulle skriva något om vad som händer här på Västbanken och vad jag gör men just nu är det bara Gaza som snurrar i allas huvuden, även mitt. Nyheterna står jämt på, varje steg Israel tar följs med skräck och svordomar blandas med tårar. Det är en svår tid för alla är.

“We keep the humanitarian situation completely as it should be”. Citatet kommer från Tzipi Livni, angående situationen för de civila i Gaza. För mig säger detta så mycket. Någonstans hoppas jag att det skall vara en liten slipp av henne, för det kan ju inte allvarligt vara så att hon menar att situationen är bra och completely as it should be? Att det är okej och meningen att 750 personer skall dö? Att skolor där folk tar tillflykt skall bombas sönder och samman? Det kan inte vara meningen att människor skall stå utan el och vatten i januari, att sjukhusen skall stå utan mediciner och utrustning. Eller är det precis så? Är det detta hon menar när on säger att situationen är precis så som den skall vara? Jag blir mörkrädd av tanken på att det nog är det hon måste mena. För hon vet exakt vad som händer, exakt hur situationen ser ut och hur den civila befolkningen drabbats. 219 barn har dödats hittills, 89 kvinnor och över 20 sjukvårdare. Ska det vara så också? För det är ju det hon säger. Hon försöker inte ens komma med bortförklaringar längre, försöker inte komma med ursäkter utan säger att vi håller situationen så som den skall vara. Det är tydligen en okej humanitär situation att folk dör för att ambulanser inte kan nå dem på grund av att de blir beskjutna eller stoppade. Det är tydligen okej att tvååringar skjuts i bröstkorgen, flera gånger. Att människor inte ar bröd att äta eller el att värma husen med. Det är okej. Även om det skrämmer och äcklar mig enormt så är det någonstans en sådan bekräftelse på att Israel är en stat där rasismen är djupt rotad och inbyggd i systemet. Det är okej och till och med bra att människor lever under dessa förhållanden. Det är till och med deras eget fel.

Den humanitära situationen är bra när de chaufförer som kör lastbilarna med nödhjälp dödas under färden. Att FNs flyktingorgan i Palestina UNWRA drar sig ur Gaza och lägger ner all sin verksamhet för att det är för farligt och för att de inte längre kan ge någon säkerhet.

Det är inte en bra inte ens en okej humanitär situation som råder i Gaza, utan en total katastrof och ett grymt övergrepp på ett redan mycket hårt utsatt folk.

Till sist vill jag ge lite tips om bloggar från Gaza. Dessa skrivs av aktivister på plats. De är mina hjältar och hjältinnor!

http://sunshine208.blogspot.com/

http://ingaza.wordpress.com/

http://talestotell.wordpress.com/

vad kan DU göra? January 5, 2009

Okej vänner. Nu har vi kommit till det stadiet där det är dags för alla att reagera och göra något. Jag har tidigare talat om att våga se längre och leta mer information. Det räcker inte, nu måste vi alla agera också. Jag är även så pass medveten om hur människors liv ser ut att jag vet att det inte är möjligt för alla att packa väskan och dra ner till Palestina. Det är även hemma vi behövs mest, det är därifrån vi verkligen kan göra nytta. Min vistelse här är till stor del en möjlighet för mig att få den kunskap jag behöver för att jobba för förändring hemifrån.

Så, vad kan man göra då? J0, det finns en massa saker man kan göra och allt detta är viktigt.

1. Demonstrera och protestera. Ta till gatorna, pressa era makthavare, de är medskyldiga till vad som händer. Visa att även om “makten” tänker låta dessa övergrepp ske så ska det inte ske med vårt tysta medgivande. Runt om i Sverige ordnas det demonstrationer nästan varje dag just nu och om det inte gör det i staden du bor i så kanske det är dags nu!

2. Skänk pengar till röda korset. De står beredda vid gränsen till Gaza för att få in mediciner, läkare och andra förnödenheter. Det är svårt och de har inte lyckats än men förhoppningsvis snart, deras arbete är otroligt viktigt! http://www.redcross.se/

3. Skänk pengar och stöd “Free Gaza”. Free Gaza båtarna är de enda som hittills har lyckats bryta den totala blockaden av Gaza. 5 båtar har lyckats ta sig in med förnödenheter och internationella observatörer. Flera av dessa personer är fortfarande kvar som några av de få internationella i området. Den senaste båten stoppades av den Israelska militären och båten blev svårt skadad. De är i akut behov av pengar för att kunna fortsätta med sin verksamhet. De är de enda som inte finner sig i att befolkningen i Gaza svälter och dör för att det inte finns mediciner. Mer info om projektet och hur du kan stödja hittar du på:  http://freegaza.org/

4. Det finns massor med protestlistor på nätet som man kan skriva under.

En är mot EUs handelsavtal med Israel: http://www.thepetitionsite.com/1/Suspend-EU-Israel-Trade-Agreement

http://www.petitiononline.com/SaveGaza/

5. Skriv debattinlägg i tidningar, på hemsidor och bloggar. Ring tidningar när de skriver något galet eller felaktigt!

6. En av de viktigaste och kanske lättaste punkterna, BOJKOTTA alla Israeliska produkter. Släpp alla tankar på att det är svårt att veta och att det tar sån tid. Om sträckkoden börjar med 7290 är produkten tillverkad i Israel. Det står ofta på produkten om den är tillverkad i Israel. En del frukt och grönsaker kommer från Israel och ofta står detta utskrivet. Om det inte gör det så fråga i affären och kräv att de skriver ut detta. Tyvärr alla veggisar så är Hälsans kök s produkter aja baja! För mer info om bojkott kolla in: http://www.bojkotta-israel.nu/

7. Stöd ISM. ISM är i stort behov av pengar för att kunna fortsätta sin verksamhet på Västbanken och i Gaza. I dagsläget är det otroligt viktigt att det finns internationella aktivister och observatörer på plats som kan se och berätta vad som händer. För mer info om vad ISM gör och hur du kan stödja hittar du på: http://ism-sweden.org/ eller,http://www.palsolidarity.org/ Här hittar du också rapporter både från Västbanken och Gaza om vad som sker i verkligheten.

Det finns som sagt massor av saker man kan göra hemma så upp ur soffan och agera! Andra tips eller idéer på vad man kan göra är varmt välkomna! Övertygad om att det finns en massa saker som jag har missat att ta med här.  Tipsa och brainstorma, nu räcker det inte att sitta framför tnv och svära för er själva längre.

För ett fritt Palestina!

tankar och klargöranden January 4, 2009

Började först skriva ett svar på en av kommentarerna till det förra inlägget men bestämde mig för att skriva ett nytt inlägg istället. Dels för att försöka svara på en del saker, berätta hur jag resonerar och även försöka reda ut mina egna tankar, det är lite mycket som skall få plats i hjärnan just nu.

Jag vill börja med detta om hur Israel skall stoppa raketerna från Gaza. Att använda ett sådant argument för att inleda en debatt eller försöka komma fram till något är att börja i fel ända. Det är att hoppa rakt in i en väldigt allvarlig situation som pågått under lång tid. Du och alla andra som argumenterar på detta vis måste se längre. Varför finns dessa raketer? Detta är ett allvarligt problem i media rapporteringen runt om världen. De palestinska raketerna presenteras alltid som det första, sedan svarar Israel på dessa attacker. Så är det inte, precis som det inte var Hamas som bröt vapenvilan. Under vapenvilan bombade Israel gränsområdena i Gaza flera gånger och rapporterades detta? Omnämndes detta som ett brott av vapenvilan? Nej, Israel menar att Hamas bröt den och då har de rätt att bomba i självförsvar. Men var och när har Hamas och andra grupper rätt att bomba i självförsvar? Varför omnämns aldrig raketerna från Gaza som ett svar på attacker från Israel. Eller för den delen som ett svar på en ockupation och bokstavligt talat isolering och kollektiv bestraffning av en hel befolkning. Jag har inte hört dessa rapporter, åtminstone inte i den media vi möts av varje dag i västvärlden.

Det som också måste tas i beaktande gällande situationen är verkligheten. 4 israeler dödade, upp mot 500 i Gaza + ett antal på Västbanken. Så frågan kanske mer är hur skall Hamas och Palestinierna stoppa dödandet av Palestinier mer än hur raketerna skall stoppas? Det är grymt att jämföra dödsoffer och alla döda är en död människa men vi måste få de rätta proportionerna för att kunna förstå vad som händer och på så vis göra något åt det.

Varför det sedan skulle vara relevant varifrån vapnen kommer kan jag inte riktigt förstå. Israels vapen kommer till stor del från USA och de i sin tur köper vapen och vapendelar från stora delar av världen. Bland dessa länder finner vi även Sverige. Så det som kanske är det viktigaste i detta avseende är att stoppa vapenhandeln helt och hållet, då kanske vi har en lösning. Inte att rättfärdiga viss vapenhandel med vissa länder och sedan fördöma andra. Om vi sedan vill tala om att Hamas och andra grupper smugglar in vapen och att detta inte är lagligt eller rättfärdigat så kan vi ju även ställa oss frågan varför de smugglar in dem. För att de inte har rätt till vapenhandel, för att Palestina aldrig haft en nationell armé, för att all handel är kontrollerad av Israel. Är det jämlikt? Att ena sidan skall kunna ha en stor och välutrustad armé medan den andra sidan inte kan ha en nationell armé? Vad skall Palestinierna göra? Sitta i sina små ghetton och vänta på att svälta ihjäl? Precis så som Israel säger att de inte kan låta sina civila dö så kan inte Palestinierna tillåta detta. Och det är palestinierna som dör, det är de som har dött de senaste 60 åren.

En tanke som alltid slår mig när jag läser svensk eller låt oss säga västerländsk media är att det inte någonstans nämns att Palestina är ockuperat av Israel. Nästan så att det är tvärtom. MEN Palestina, även Gaza även om det finns vilsna själar utan kontakt med verkligheten som säger emot är ockuperat och totalt kontrollerat av Israel, inte tvärtom. Det är här vi har grunden till raketer, attacker osv. Militär ockupation, vad skulle du göra om du hela ditt liv vuxit upp med att soldater när som helst kan komma in i ditt hem eller för den delen spränga det i luften, tacka och ta emot? Jag hoppas att jag inte skulle det. Vi måste även komma ihåg att Gaza inte är Hamas, Gaza är inte terrorister. Gaza är en plats där en och en halv miljon människor bor och nu dör. Det är en plats där människor under lång tid har levt i total desperation, utan mat, el och mediciner. Detta frångås helt i debatten. Israel visar upp siffrorna på dödade Hamas ledare och rättfärdigar sina handlingar därefter. Men sen när blev en hel befolkning terrorister? Sedan när slutade en treåring vara en civil människa. Det är dessa personer som dör. Jag har verken tid eller energi just nu att gå in på begreppet terrorist men detta är något jag gärna gör en annan gång. För mig är det som Israel gör varje dag både på Västbanken och i Gaza statsledd terrorism understödda av hela världen.

Det är inte möjligt att bomba bort desperation, attacken på Gaza kommer inte att leda någon annanstans än till död, fortsatt våld och ännu mer orättvisa. I svensk media har jag de senaste dagarna sett rubriker som ”stödet för Hamas växer på Västbanken”, det är en del saker med detta som gör mig upprörd. Dels att det är självklart och vad hade någon väntat sig men även det att det verkar vara så fruktansvärt upprörande. Varför? Om det gällde mig mitt folk och min familj så skulle jag också stödja de som kämpar för min frihet, de som inte säljer oss till fienden och de som inte fjäskar för resten av världen.

Nu har säkert åtminstone hälften av de som läser detta hickat till flertalet gånger och tänkt ”men herregud, hon stödjer ju terrorism, hon har ju blivit helt vansinnig”. Men så är det inte, jag stödjer inte och hoppas inte på död eller lidande för någon. Jag tror på fred och ickevåld. Dock är inte världen så rosenskimmrande och detta är verklighet och då måste vi ta den för vad den är och även diskutera därefter. Så nej, jag är inte för självmordsbombare, raketattacker eller attacker av något slag från någon sida men jag förstår och inser varför de finns.

Jag har tusentals argument för vad jag tror och tycker. Jag upprörs av mycket och det är jag glad för. Jag hoppas att fler skall våga se längre, för det är det som behövs. Att inte bara se på tvn att folk dör och raketer åt det ena eller andra hållet utan om fakta, verkligheten. Kommentera gärna, påpeka och ställ frågor. Som sagt så är detta långt ifrån allt som finns at säga om situationen så addera gärna så skall jag försöka göra det också någon dag.

En sista sak bara, glöm inte bort Västbanken, det är inte i närheten av Gaza men varje dag sker det övergrepp på civilbefolkningen, glöm inte bort dem!

En till December 31, 2008

Mohammed dog tidigare ikväll. Nu har den israelisa armén dödat två unga män denna vecka. Sammanlagt har Ni’lin förlorat 4 människor i kampen för rätten till sitt land och friheten.

Det gör ont i hjärtat

Tunga dagar December 30, 2008

Det är väldigt mörkt just nu. Sorgen, smärtan och ilskan tränger sig verkligen på från alla håll.

Igår hände det som inte fick hända. Tre personer sköts med skarp ammunition. En av dessa är inte längre vid liv och en ligger på sjukhus i mycket kritiskt tillstånd. Innevånarna i Ni’lin demonstrerade i solidaritet med familj och vänner under attack i Gaza. Priset för detta var livet för Arafat, 22 år. Han blev skjuten i ryggen av en befälhavare på mindre än 20 meters avstånd. Nu antar jag att alla frågar sig varför? Vad var orsaken, någon kan ju inte bara skjutas till döds bara för att. Tyvärr kan jag inte ge er några svar, för de finns inte. Arafats ”brott” var att kämpa för sin by. Att inte se på när hans familj tappar sin mark och hans by förvandlas till ett ghetto avskärmat från omvärlden. Ni’lin gick ut för att höja sina röster för det som händer i Gaza och oron för att deras hem är på väg att förvandlas till ett fängelse likt det vi nu ser i Gaza. När muren och alla vägar runt byn är färdigbyggda kommer de bara att ha en tunnel som enda utväg ut ur byn. Hans brott var att inte låta detta ske med hans tysta medgivande.

Demonstrationen började klockan tolv, några hundra bybor samlades för att gemensamt gå upp till checkpointen som bemannas av soldater under stora delar av dygnet. Precis som vanligt kom folkmassan inte ens i närheten innan soldaterna började skjuta tårgas och gummikulor. Detta bemötande är inte ovanligt, att stå och hosta bakom en husvägg, kippa efter andan och hoppas att ingen skadas hör till vardagen. Det tar inte länge innan bildäck står brand och soptunnorna dras ut på gatan för skydd. Endast korta stunder springer folk ut på gatan för att slunga iväg en sten mot soldaterna men beskjuts omedelbart. Stämningen den här dagen var annorlunda det var något som inte stämde. Soldaterna besköt demonstranterna mycket mer än vanligt men oroligheterna började när soldaterna började röra sig in mot byn genom olivlundarna. Det var vid detta tillfälle som tre personer sköts med skarp ammunition. I deras egen by, på sin mark av en ockupationsmakt. Skarp ammunition mot människor utan vapen och med sten i hand. Är det jämlikt? Är det två sidor med lika villkor? En människa som skjut i ryggen är inte en människa som attackerar, det är en människa som flyr.

Den israelska armén har enligt sina egna militära order inte rätt att använda skarp ammunition när det finns internationell eller israelisk närvaro. Det fanns det igår och de var väldigt medvetna om detta. Vi var fullt synliga och hade varit det i två timmar innan de dödande skotten avfyrades. Så det var inte bara en handling som ledde till döden för minst en person utan det var även en handlig som är olaglig enligt deras egna order.

Soldaternas totala ignorans inför sina handlingars följder bevisades ytterligare av att de gladeligen meddelade att de inte bryr sig om det dödar någon, att de utan vidare kan skjuta tio personer om dagen om de har lust till det. Vad är en människa värd om de utan vidare kan utradera 350 liv på mindre än tre dygn och dessutom rättfärdiga det?

Jag är om möjligt ännu argare och ledsnare än när jag skrev det förra inlägget. Jag tror att frustrationen har vuxit sig så stor att jag inte längre märker den, det är som om den inte längre får plats i min kropp. Begravningen idag är som ett stort töcken, jag vet att jag har varit där men jag har knappt några minnen av den. Jag är rädd att det kommer att komma fler dagar som denna. Mohammed ligger inför döden och byn kommer troligtvis att än en gång att få begrava en av sina ungdomar.

arg, det är vad jag är December 27, 2008

120 döda, minst. Just nu. Ingen har en aning om vart detta kommer att sluta, för det har bara börjat. Israelska flyg bombar bokstavligt talat sönder Gaza. Folk dör. Bomber gör ingen skillnad civila och ”militanta”. Det gör inga vapen men detta är det grövsta övertrampet möjligt. Folk kan prata om Hamas, terrorister eller vad fan som helst men det tar inte bort det faktum att civila dör. Människor som skulle vara du och jag om det gällde vårt land. Detta har inget med försvar eller säkerhet att göra utan detta är massavrättning och kollektiv bestraffning av en hel befolkning.

Som jag sagt tidigare har jag inte några större hopp om att Israel på något vis skall ändra sig eller inse det brutala och sinnesjuka i vad de gör. Men var fan är omvärlden? Detta kommer inte som en överraskning, precis som det inte gjort alla andra gånger Gazas befolkning dött i mängder. Israel har i flera dagar nu pratat om detta angrepp. Det har till och med rapporterats i Svensk media. Men var är fördömandet av detta? Var är folk som säger ifrån? Är det faktiskt så tragiskt att människor inte längre bryr sig? Jag kan inte tro eller vill inte tro att människor kan vara så korkade och intoleranta att de någonstans tycker detta är rättfärdigat eller någonstans en konflikt på lika villkor.

De säger att hjälpsändningarna som släpptes in i Gaza i går var för att förhindra att en massiv humanitär katastrof skulle bryta ut under den ”begränsade” attacken. Men då ställer jag mig två frågor. 1, vad är humanitär katastrof om 120 döda inte räknas som detta? 2, vad i detta är begränsat. Visst skulle det vara möjligt att spränga bort hela Gaza i ett slag men det känns i alla fall lite avlägset. Men annars var är begränsningarna? 120 personer bara adderas till de redan tusentals döda. Under ”vapenvilan” som varit i kraft det senaste halvåret har över 50 palestinier dött i rena attacker eller till följd av den totala blockaden av Gaza. Men detta talas det inte om. Däremot pratas det om Qassam raketer. Och med rätta MEN glöm inte resten. 50 döda och likt förbannat är det Hamas och palestinier som brutit vapenvilan.

Som ni säkert märkt är jag arg, riktigt arg. Och det är inte ens i närheten av hur människor här på Västbanken har reagerat. Frustrationen är massiv och ilskan total. Och det är av folk som själva lever under militärt våld och ockupation. Då fan ska väl folk som lever i fred kunna reagera också. Eller kanske det stör människors julefrid för mycket? Så vänner snälla reagera, eller åtminstone tänk efter vad som sägs på nyheterna, tänk längre och se vad som finns därbakom.

Till sist, ja jag är okej. Jag är inte i Gaza, det är som skilda världar. Den störta följden detta nog kommer att få på Västbanken är ilskan och oron över familj och vänner som sitter inspärrade i världens största fängelse under attack.

Fortsättning följer…….är jag rädd

Motståndet bland träden December 23, 2008

Titeln på detta inlägg bär namnet som shebasen (unga killar, ja jag vet att man inte får försvenska uttrycket men nu gör jag det i alla fall) har gett sin kamp. Beroende på vem man frågar i Ni’lin om motståndet får man lite olika svar. När jag frågade en äldre man vad han ville kalla kampen var svaret fredligt motstånd. På frågan om han ville kalla det ickevåld svarade han ja. När jag pratade med några av de yngre killarna sa det att det kvittade totalt vilket ord jag ville kalla det för de vet vad de gör och det är motstånd. Kort och gott, inget mer, inget mindre, motstånd. Men motståndet har ett pris.

För några nätter sedan var armén in i byn för att arrestera, 3 personer tog de den natten. Två av dessa går sista året i skolan och att då hamna i fängelse kommer att sätta djupa spår om inte helt förstöra deras framtida utbildning. Vi kom till familjen till en av dessa pojkar några timmar efter att han blivit arresterad. Hans mamma grät och familjen var samlad i deras hem. Men vi fick snabbt förklarat för oss att ”this is occupation”. Detta är svaret på det mesta som i min värld är fruktansvärt och som får mig att gå sönder. Det är så att leva i ett ockuperat land. Armén kommer in i ditt hem mitt i natten, du förlorar ditt land och dina kära. Det finns ingen plats och ingen tid för att gråta, vara ledsen eller andas en stund. Livet måste gå vidare, man måste vara stark. Tror jag hör den meningen ett par gånger per dag här. Efter varje berättelse kommer en djup suck, några förbannelser över situationen men det hela avslutas alltid med ”this is occupation and we have to be strong”.

Men hur i hela helsike kan man vara så stark hela tiden. Hur kan man orka gå vidare. Hur kan mamman vars son just blivit arresterad fortsätta ta hand om sin familj och kämpa för deras frihet? Hon vet att han inte kommer att komma hem på länge. En av hennes äldsta söner har just försvunnit och vetskapen om att det troligtvis inte är sista gången hon är med om detta får mig att rysa men är för henne vardag och livet. Varje dag letar mamman igenom huset, letar igenom småpojkarnas byxor i jakt på gummikulor de kanske hittat på gården och stoppat i fickan. Skulle dessa hittas av soldaterna skulle definitivt fadern och de äldre bröderna vara i fara för arrestering och familjen skulle få utstå ännu mer än vad de redan är utsatta för. Även detta är livet, att leka i en trädgård beströdd av vapen. Av tårgaspatroner och gummikulor som riktats mot deras hem.

Motståndet bland träden. Eller kampen för träden. Känns som om det är samma sak. Olivträden är det käraste och viktigaste för många här, att förlora dem är att förlora sig själv och förlora framtiden. Det är det ingen här som är beredd att göra. Det är redo och beredda på mycket men inte på att ge upp. Det är många stunder under min vistelse i Palestina som jag blir förfärad och ledsen. Men lika många är de stunder som jag skrattar. Mest är de gånger jag förundras och fylls av hopp inför framtiden. Jag har inget hopp om att Israel varken skall avveckla bosättningarna, checkpointarna eller ännu mindre ockupationen. Men hoppet om ett levande motstånd stärks för varje dag. Ett motstånd som är fredligt, mänskligt och välkomnande. Det kommer att ge friheten och freden människor längtar efter. Min förhoppning är bara att världen skall få upp ögonen för detta. Förstå att fred är möjligt, kanske inte ens svårt men just nu väldigt långt borta. Vi måste bara våga se lite längre än vad nyheterna vill att vi skall se. Vi måste bara förstå vad som händer här och våga stå emot.

Så god jul på er och ta hand om varandra

Salam!

fuck you! December 11, 2008

Det är dom få tillfällen där man får ge ockupationen ett litet fuck you som gör livet här i Palestina uthärdligt. Frustrationen växer i mig, för en vecka sedan var den kanske upp till vaderna men nu börjar den krypa upp till midjan.

Som när jag och en vän följde med en äldre palestinsk man till Tel Aviv. För att komma dit från hans by var vi tvungna att gå igenom en checkpoint och sedan in i en bosättning för att därifrån ta bussen till Tel Aviv. Att stiga in genom grindarna till denna plats som står överst på listan av hatobjekt fick min mage att vända sig ut och in. Vi satte oss ner och småpratade, mannen berättade att detta en gång var mark där han vandrade med sina getter bland byns olivträd. Nu är bosättningen en del av ett av de största bosättningsblocken på Västbanken. Jag ville bara skrika och gråta, slå något eller någon bara jag fick ut känslan av total vanmakt. Vi satt en stund till och efter ett tag började den kloka äldre mannen högt och ljudligt sjunga frihetssånger på arabiska. Jag kom på att min Kofia (palestinasjal) låg i min väska. Jag drog upp den och virade den runt min hals. Så satt vi där två unga tjejer med våra kofior runt halsen och en fåraherde och försökte ge ockupationen en känga. Jag vet at det inte på något vis inte förändrar något men om inte annat så är det nödvändigt för att överleva och inte ständigt gå runt med känslan av att jag kan spricka av frustration vilken minut som helst.

Det går inte att bara ta in allt, låta människors öde och ockupationens alla dimensioner bara flyta igenom en. Bäst skulle det vara att bara få slå bort allt i ett slag men det går inte och då får man ta vara på de små tillfällena av motstånd och kraft, små fuck you!

Igår var ännu ett av dessa tillfällen då det känns som om det finns hopp, i alla fall lite. Jag befinner mig nu Ni’lin, en av de byar som för ett kraftigt motstånd mot muren. Detta är en av de sista platserna där muren drar fram, sedan är den nästan komplett. Då är det ett faktum att den är permanent, total i sin existens och fruktansvärd i sina konsekvenser. Ni’lin är en relativt stor by, i alla fall jämfört med de andra byarna i trakten. Demonstrationerna och motståndet tog fart i maj när bulldozrarna rullade in i olivlundarna. Nu sju månader senare håller de fortfarande på. Dock är det allt färre som deltar i demonstrationerna. Av många orsaker, det är farligt, två barn har dött och hundratals människor har skadats. Våldet från militären är urskillningslöst och brutalt. Att delta i motståndet kan även få andra konsekvenser. Många i byn har tappat sina arbetstillstånd i Israel vilket skadat ekonomin hårt och ca. 30 personer sitter fängslade i Israel. Situation både låter och är minst sagt dyster.

Varje demonstration slås tillbaka egentligen innan den ens börjat och människorna trycks tillbaka till byn. Men igår anordnades en ”oannonserad” aktion. En grupp människor, tror vi var upp 60 personer som mest gick ner till den väg som dragits genom byn för att ge plats för muren. Detta är något som de vanligtvis inte kan göra. Väl på plats, byggdes barrikader på vägen, allt som brinner brändes upp och taggtråden längs vägen rullades ihop och ner för kullen. Det är verkligen inte mycket men det är något, det håller hoppet vid liv, det är ett litet fuck you! Vackrast och strakast var det när alla äldre män och yngre maskerade män stod uppe på kullarna och ropade slagord och böner till de intilliggande bosättningarna som är byggda på byns mark. Det var verkligen en så stark markering, vi vet vad ni har gjort och vi tänker inte låta oss tystas, även om ni dödar våra söner, bröder och vänner.